Loxodonta africana
Trots sin enorma, skrämmande storlek är den afrikanska elefanten, savannelefanten, i regel timid och social. Ett undantag är dock när en hanne kommer in i ett tillstånd som kallas musth. Det är en period av förhöjt sexuellt och aggressivt beteende och markeras bland annat av utsöndringar från körtlar framför öronen. När en hanelefant är i musth, gör man klokt i att hålla sig undan.
Utvecklas långsamt
Elefanter når könsmognad vid ca 10 års ålder. Trots det är hannarna inte fullt sexuellt aktiva förrän de är 30 år. I motsats till många andra djur har elefanter ingen bestämd parningstid. När en hona är redo att para sig, ungefär vart fjärde år, ger hon ifrån sig serier av ljudligt muller från magen, som andra elefanter kan höra vida omkring.
Bland flera uppvaktare kommer hon att välja en tjur i musth. Själva parningen går snabbt och upprepas över en period på timmar eller dagar. Efter en lång dräktighet på nästan två år föder kon en unge på bara 30 sekunder, assisterad av andra kor som barnmorskor. Kalven börjar genast dia och fortsätter med det långt efter att den har börjat äta fast föda.
Starka honor
Hanelefanter är enstöringar och slår sig bara ihop med honor för parning eller korta stunder med andra hannar för att hitta mat. Honorna däremot, brukar hålla samman. En typisk hjord består av 8–10 honor och unga hannar, där den äldsta honan är dominant. Resten av hjorden består av avkommor.
En viktig aspekt på dessa starka familjeenheter är att antal ger styrka. Kalvar kan vara sårbara vid en attack, men närvaron av starka honor är ofta tillräckligt för att avskräcka även det mest beslutsamma lejon. Vid ca 12 års ålder börjar hannarna äta avskiljt från resten av hjorden och vid 15 är de flesta hannar helt oberoende.
Trädätare
Elefanter sätter i sig 150–200 kg mat varje dag. Huvuddelen av födan består av gräs, frukter, stammar av träd, bark och löv – särskilt sådana från akaciaträd. När en elefant hittar ett träd som ser gott ut, bryter det först det med sin stora kropp, sedan drar den av den hårda barken med de vassa betarna för att komma åt det mjuka träet undertill. Sedan använder elefanten snabeln till att lyfta upp maten till munnen, för att slutligen tugga den med sina fyra tänder.
Så snart de hårda fibrerna i maten når elefantens mage börjar de brytas ner av bakterier i en otroligt ljudlig och gasrik jäsningsprocess. Vuxna elefanter äter inte bara jätteportioner mat, de dricker också upp till 190 liter vatten per dag. Återigen är snablarna värdefulla redskap och används att gräva med när det inte finns något lättillgängligt vatten.
Utbredning
Afrikansk elefant, eller savannelefant, finns på torrare områden i östra och södra delarna av den afrikanska kontinenten söder om Sahara. Den finns inte i de Centralafrikanska skogarna eller Västafrika.
Närstående arter
Det finns två arter afrikansk elefant nämligen savannelefant (Loxodonta africana) och den mycket mindre skogselefanten (L. cyclotis) som förekommer i de central- och västafrikanska skogarna. Den tredje nu levande medlemmen av familjen, indisk elefant (Elephas maximus) har mindre öron och välvd panna.
Lång, ringlande snabel
Snabeln är känslig och har två rörliga ”fingrar”, som gör att den kan gripa.
Myt och folktro
Enligt myter vandrar gamla elefanter till ”elefantkyrkogårdar” för att dö. Detta fenomen kan förklaras med tandstatus. När elefanterna blir gamla och tappar alla sina tänder måste de äta mjukare vegetation som växer i kärrområden och som är lättare att tugga. När ett antal gamla elefanter samlas på instabila våtmarker kan resultatet bli att alla drunknar.
Har ridit på en elefant en gång fastän det var i en djurpark. Dessa djur är stiliga och med en pondus som många andra djur saknar. Kanske är det på grund av deras storlek?