En ”cool” typ
Isfiskarna lever i de kalla vattnen runt Antarktis. På vintern finns det inget solljus och natten är flera månader lång. Vintertemperaturen ligger runt
fryspunkten. Ändå klarar sig de femton arterna isfiskar i den här ogästvänliga miljön.
Extra blod
Isfiskarna har anpassat sig mycket väl till den kalla omgivningen. Fiskarnas blod innehåller inte hemoglobin, det protein som ger blodet den röda färgen. Hemoglobin binder syre och för syret till kroppens vävnader.
I låg temperatur löses syret lättare och kroppen kan ta upp det utan hjälp av hemoglobin. Därför behöver isfiskarna inte hemoglobin, men för att kompensera frånvaron av det har de en mycket hög blodvolym.
I många livsmiljöer sjunker temperaturen långt under noll. Ändå är det många djur som klarar av att leva under extrema förhållanden i kalla bergstrakter, i isiga hav, i polartrakter och i öknar. De har anpassat sig på ett fantastiskt sätt till ett liv i kylan och kan hantera utmaningarna i den iskalla omgivningen.
Överleva
Vissa djur kan inte alstra sin egen kroppsvärme. Det gäller t ex kräldjur, fiskar och groddjur. I områden där vintern är kall måste de här djuren hitta en varm plats där de kan ligga i dvala fram till våren.
Många ryggradslösa djur befinner sig i larvstadiet under vintern och ligger nergrävda i marken. Ofta har de ett ämne i blodet som gör att blodet inte fryser när kroppstemperaturen sjunker.
Det finns inte många sådana djur i jordens kallaste områden. För att klara sig där måste djuren alstra sin egen värme och ha en kroppstemperatur som är högre än temperaturen i luften. Det klarar de genom att hålla igång ämnesomsättningen. Sådana djur kallas endoterma och dit hör bl a fåglar och däggdjur.
Tätt tillsammans
Djur som inte ligger i dvala under vintern måste spara energi på andra sätt. Många mindre gnagare som i vanliga fall inte lever i grupp håller sig tätt tillsammans för att klara kylan, t ex sisaler. Grupper av japansk makak kryper tätt ihop och försöker finna skydd mot de iskalla vindarna. De här påhittiga aporna värmer sig också genom att bada i heta källor.
Granjärpen dyker ner i sammanpackad snö och gräver ner sig under ytan där den är isolerad från vinden. Polarräven kan inte fly undan väder och vind utan måste fortsätta att söka föda under vintermånaderna. När en snöstorm närmar sig kurar den ihop sig som en boll och sover i flera dagar tills stormen dragit förbi.
Lager av fett
De flesta djur som lever i kalla livsmiljöer har stora lager fett. Fettlagret ligger under skinnet och har två funktioner. För det första har fett högt energivärde – 38 kJ (9 kcal) per gram jämfört med 17 kJ (4 kcal) i kolhydrater.
Därför kan djuret alstra den energi som krävs för att hålla värmen. För det andra isolerar fettet mot kylan. Sälar har ett tjockt, isolerande späcklager under skinnet som håller dem varma även när de ligger stilla på den oskyddade packisen.
Päls som isolerar
Att ha tjock päls är ett annat bra sätt att hålla kylan borta. Däggdjuren har ett yttre lager med raka och grova täckhår som skyddar mot väta och ett undre lager krusiga och fina hår som håller kvar luften och isolerar djuret.
Havsuttern saknar i regel ett isolerande fettlager, men har istället den tätaste pälsen av alla däggdjur. Pälsen håller kvar luften vilket gör att värmen inte går ut i vattnet. Det är viktigt för havsuttern att underhålla pälsen ordentligt, och varje dag tillbringar den flera timmar med att rengöra och putsa pälsen.
Ju större desto bättre
Värmen försvinner ut genom huden eller skinnet. Det innebär att ju mer omfångsrik hud ett djur har i förhållande till sin volym desto mer värme förlorar det. Små djur har en förhållandevis stor yta och blir nedkylda snabbare än stora djur med tjockare och fylligare lekamen. De kan hålla kvar värmen djupt inne i kroppen.
Därför brukar djur som lever i kalla trakter vara större än sina släktingar i varmare regioner. Dvärgpingvinen, som håller till vid kusten i Australien och däromkring, är 43 cm hög men kejsarpingvinen, som tillbringar sitt liv på inlandsisen i Antarktis, blir 120 cm hög.
Spännande fakta om djur och kyla
- När vädret blir kallare söker svärmar av nyckelpigor skydd i skrevor eller bland växter som står i lä. De ligger i dvala under hösten och vintern när det är ont om föda.
- Småfåglar som gärdsmyg och blåmes håller sig ibland tätt tillsammans i fågelholkar och trädhålor för att spara energi när det är kallt ute.
- Flyttfåglar som flyger på hög höjd drar in fötterna under fjädrarna för att hålla dem varma.
- Guldsiskan och en del andra fåglar får 50 % tyngre fjädrar under vinterhalvåret. De tjocka fjädrarna fungerar som isolering mot den stränga kylan.
- En sälhona med ungar har mjölk som innehåller 44 % fett. Vanlig komjölk har bara 4 % fetthalt. Sälhonan måste nämligen se till att ungarna ökar ordentligt i vikt för att klara den första vintern.
- Murmeldjur ligger i dvala upp til nio månader varje år. Under sommaren lagrar de fett motsvarande 20 % av kroppsvikten.
- Vid experiment har fjällrävar klarat så låga temperaturer som –80 ºC.
- När havsuttern putsar pälsen blåser den in luft i underpälsen. Luften gör att kroppen inte förlorar värme i vattnet och isolerar på så vis mot kylan.