Morelia viridis
Utbredning
Den gröna trädpytonormen hittar man i regnskogens trädkronor i Nya Guinea och de allra nordligaste delarna av Queensland, Australien. Den finns också i liknande miljöer på småöar nära Nya Guinea.
Närstående arter
Den gröna trädpytonormen tillhör underfamiljen Pythoninae; dit räknas också nätpytonen (Python reticulatus), som kan bli mer än 8,5 m lång. Andra medlemmar är tigerpyton (P. molurus), som kan bli över 6 m lång. Den lilla pygmépytonormen (Antaresia perthensis), en annan familjemedlem, är världens minsta pyton, och den blir inte längre än 60 cm lång.
Visste du att …
Den gröna trädpytonormen är mycket lik smaragdboaormen (Coralus caninus), från de sydamerikanska regnskogarna. De två ormarna är inte släkt med varandra, men har utvecklats parallellt eftersom de finns i liknande miljöer. En av de få olikheterna mellan dessa ormarter är att trädpytonormens näsgropar sitter innanför fjällen på huvudet. På smaragdboan finns de istället mellan fjällen.
Storätare
Denna pytonorm är en nattens jägare som väntar på passerande byten efter att solen gått ner. Pytonormen dödar bytet genom att först bita det, sedan rulla sin kropp runt det och kväva det. När bytet dött använder ormen tungan för att hitta bytets huvud och sedan sväljer den offret helt med huvudet först.
Om bytet är för stort kan pytonormen dra käken ur led och på så sätt göra munnen större. Det kan ta flera timmar att svälja ett mål mat. Därefter solbadar ormen på en varm plats och påskyndar på så sätt matsmältningen. Om ormen tar ett alltför stort byte blir den ett lätt mål för ett rovdjur, men då kan den snabbt spy upp maten och sedan fly.
Den gröna trädpytonormen är nästan omöjlig att se när den hänger hoprullad kring en gren i regnskogen, och kan attackera utan varning. Den tillbringar mesta tiden högt uppe i trädkronorna. Där drar den nytta av sitt goda kamouflage, för att fånga byten som den kramar ihjäl för att sedan svälja hela.
Beredd på attack
Denna bjärt färgade pytonorm tillbringar dagarna med att vila högt uppe i träden, ofta hoprullad i invecklade ställningar för att hålla balansen. Även om ormen ser avslappnad ut består kroppen av muskler som kan sättas i rörelse med ett ögonblicks varsel. Dess styrka gör att den kan sträcka ut sig väldigt långt utan stöd och därför lätt flytta sig från gren till gren, även till ett annat träd.
När mörkret faller ligger pytonormen i bakhåll: dess känsligaste sinnen, synen och näsgroparna som känner av värme från bytesdjur i närheten, är på helspänn. Sällan behöver den röra sig från sin hoprullade position i trädet eftersom den hellre låter bytet komma nära innan den slår till med dödlig precision och snabbhet.
Ömsint moder
Under parningssäsongen kryper hannen efter en hona och kliver sedan upp på henne. De reser sig upp och gungar tillsammans med kropparna omslingrade runt varandra. Honan lägger i regel en stor hög med ägg på marken – enda gången hon lämnar träden – eller i en trädhåla, som hon vaktar med risk för sitt eget liv under de följande månaderna.
Hon samlar äggen i en hög och rullar kroppen runt dem för att skydda dem mot kyla och rovdjur och lämnar dem bara för att skaffa sig själv mat eller vatten. För att hålla äggen varma skakar honan på sig upprepade gånger för att på så sätt öka kroppstemperaturen och ruva kullen.
När de unga kläcks visar de upp stor variation i färger, allt från orange och gult till blått. Detta gör dem lätt synliga för hungriga rovdjur och därför tar de sig så snabbt som möjligt upp i träden. När ungarna är ca två år gamla har de alla fått den typiska gröna färgen.
Lättjefull jägare
Den dominerande gröna färgen hos denna pytonorm fungerar som ett utmärkt kamouflage i den täta vegetationen i regnskogens trädkronor. Även om den ibland rör sig genom trädet eller längs marken för att leta efter mat, föredrar ormen att vänta på att bytet kommer till den.
Den gömmer huvudet med den slingrande kroppen och kan förbli orörlig långa stunder, redo att slå till mot intet ont anande ödlor, grodor, gnagare eller fåglar. Den listiga ormen använder svansen som bete.
När den upptäckt ett lämpligt byte vickar den på svansspetsen för att imitera en mask eller larv och lurar på så sätt djuret att komma närmare tills det är inom räckhåll för att fångas.
Den gröna trädpytonormens livsstil och anpassningar till sin miljö är helt enkelt fascinerande. Den påminner oss om naturens mäktiga skönhet och förmåga att skapa perfektion genom evolutionen. Det faktum att denna orm har en likhet med smaragdboaormen trots att de inte är släkt, pekar på den konvergenta evolutionen – naturens sätt att lösa samma problem på olika platser. Det var också intressant att lära sig om deras reproduktiva beteenden, särskilt moderns engagemang för att skydda sina ägg. Allt detta ger en djupare förståelse för den fantastiska komplexiteten och skönheten i naturen.