Rangifer tarandus
Utbredning
Renen finns längst i norr på den arktiska tundran och i skogarna i Nordamerika, Grönland, Skandinavien och Ryssland. Innan renen började jagas, täckte dess utbredningsområde de flesta nordliga latituder.
Närstående arter
Av de 44 arterna i hjortdjursfamiljen Cervidae, är det endast renen där båda könen har horn. Det har däremot inget av könen hos vattenrådjuret (Hydropotes inermis). De har istället långa betliknande hörntänder. Renens största släkting, älgen (Alces alces), finns i delar av Nordamerika och i norra Eurasien.
Tydliga horn
Både sarven (hannen) och vajan (honan) har horn. Sarven har längst horn, de kan bli 130 cm långa. Vajornas horn kan bli 50 cm långa. Hornen växer och fälls varje år efter parningssäsongen. När hornen växer på sommaren är de täckta av tunn, sammetslen basthud.
Platta fötter
Renens breda, platta klövar gör att den lätt kan gå på snö och sumpig tundra.
Renen, som är känd för sina väldiga, grenade horn, är ett härdigt djur. Renen förflyttar sig i stora hjordar över den frusna tundran i de nordligaste delarna av Nordamerika och Eurasien. Den tjocka pälsen innesluter luft, vilken isolerar mot den extrema kylan, och renen överlever på kvistar och skott under den obarmhärtiga vintern. Renen har jagats och hållits som husdjur under århundraden.
Vanedjur
Över de frusna områdena i Nordamerika och Eurasien strövar enorma hjordar med renar. De här sociala djuren är alltid på väg. Varje renhjord följer samma rutin varje år – renarna håller sig till ett välkänt hemområde och följer samma flyttningsvägar år efter år.
Vissa renhjordar i de södra delarna flyttar inte för att undvika vinterkylan, utan går bara ner på lägre höjd under vintern. Andra renhjordar flyttar mer än 1 000 km mellan sommarbetet på tundran och vinterbetet i de nordliga skogarna.
När renhjorden inte flyttar delas hjorden upp i mindre grupper. Inom dessa grupper råder det en strikt rangordning, där de starkaste djuren är de dominantaste medlemmarna.
Vinnaren tar allt
Under parningstiden i oktober slåss sarvarna (hannarna) med varandra om dominansen. Hornen har då nått sin maximala storlek, och basthuden som täcker hornen från början har gnuggats av. Sarvarna använder de månggrenade hornen som vapen.
Segraren i de här slagsmålen vinner kontrollen över och rätten att para sig med en grupp på 5–15 vajor (honor). Ca 71⁄2 månad senare föder honan en enda unge. Den nyfödda ungen kan stå och gå omedelbart, och följer sin mamma efter bara en timme.
När renungen är en dag gammal springer den fortare än en människa. Hornen börjar växa ut vid 1–2 års ålder. När renen blir äldre blir hornen större, men när den börjar bli gammal så minskar hornen i storlek igen.
Årstidsvariationer
Precis som alla hjortdjur är renen växtätare, och födan varierar beroende på årstid. Eftersom renen har dålig syn, litar den på sitt goda luktsinne för att hitta mat. På våren, när det finns gott om nytt gräs, nya örter och starr, äter renen allt som den hittar. På sommaren betar renarna unga blad från buskar och träd. På hösten och vintern flyttar de nordliga hjordarna till mer skyddade områden, där det är lättare att hitta mat. Vid den här tiden på året består renens föda av lavar, svamp och den växtlighet som renarna kan gräva upp under snön.
Styrka i antal
Renar har länge hållits som husdjur och jagats av människan och därför har de försvunnit från stora delar av sitt ursprungliga utbredningsområde. De enorma, vilda hjordarna som en gång strövade genom norra Europa och Asien har försvunnit. I början av 1900-talet försvann renarna från de södra delarna av det nordamerikanska utbredningsområdet.
Domesticerade hjordar har nu ersatt många av de vilda hjordarna. Uppskattningsvis har det funnits över 3,5 miljoner renar i Nordamerika, vilka har minskat till 1,1 miljoner på 70-talet. Begränsningar i jakten har sedan dess gjort att antalet djur har växt till mellan 2,3 och 3 miljoner.